Ledig Fredag
Efter en mysig frukost i uterummet åkte vi ner till Vellinge och träffade Caroline! Vi passade på att tvätta bilen innan vi körde in till stan!
Spännande i biltvätten!
Ok det är lika bra att sluta förneka det...Den är LILA!
Sen begav vi oss in mot malmö och gick och kollade skor!
Sen blev det fika på Espresso House!
Och sen en liten promenad tillbaka till bilen!
Sen åkte vi hem, barnen blev klippta och sen kom Eliaz och Hugo och lekte!
Igår....
Fina Caroline kom på besök!
Vi packade in barnen i "nya" bilen och tog en provtur!
Vi åkte till Mcdonalds :)
Sen var det lite lek i trädgården och snack med Carro!
Ett telefon samtal....
En välkänd röst...Långt borta men ändå så nära.
Vet inte riktigt vad jag ska säga... Tack och förlåt....
Tröttsam insikt...
Sätt dig ner och se saker för vad dom är...
och så gjorde jag det....
Blev inte mycket klokare...bara trött.
Tiden går fort när man har roligt...eller!!?
överfallen av all form av snabbhet som finns.
Jag läste en artikel om stress där det pekades på att det var en kulturell företeelse och inte en sjukdom som många vill påstå. Jag är beredd att hålla med i många avseende.
inte nog med att vi äter snabbmat som vi handlar i snabbkassan på ica, vi kan snabb banta när vi har gjort det för mycket. Få ett sexpack på magen på tre veckor, eller pys in på gymmet lite snabbt efter jobbet var dag. Glöm inte snabbduschen efteråt bara....
Efter det kan vi slå en snabb signal till en vän vi glömt bort i all stress och ta en snabblunch."Det var månader
sen vi sågs, men vi tar igen det där lite snabbt nu och pratar i mun på varandra för ingen hinner ju ändå lyssna i alla fall.."
Vi kan prata om den där boken som vi köpte för några veckor sen . Vad den handlar om!?! Jag vet inte riktigt, men jag får snabbläsa den sen för tiden räcker liksom inte riktigt till. Det är lite mycket just nu...
Trots att tiden för många aldrig räcker till så är det vad jag har förstått inte helt ovanligt att man blir sittandes vid datorn timmar i sträck, utan att egentligen inte göra någonting. Surfar lite, kollar runt, spelar spel kanske... under förutsättningarna att vi har snabbversionen av nåt onödigt program installerat...För snabbt måste det gå! Jag minns fortfarande tiden då man skulle titta på bilder på nätet som det tog en hel förmiddag att ladda ner! DET kallar jag social träning! Ingen stress.. Annat är det nu. Kan vi inte riktigt reda ut det där med datorer så kan man ju alltid ta en snabbkurs! På distans helst så man slipper träffa folk som man ändå inte hinner upprätthålla kontakten med!
Relationer kan man fixa via "speed-dating",och när vi sen inte hinner höras av på ett tag så kan vi slänga iväg ett mail...Det går ju fort.
När det gäller sex så vet ju alla att det räcker med en snabbis, och vill vi ha svart på vitt hur bra vi
är i sängen så ta ett snabbtest i nån välskriven tidning! För fort ska det gå och ont ska det göra, ingen jävla
kärlek här inte....Det har vi inte tid till.
Jag är ingen bakåtsträvare på nåt vis, men varför ska det gå i en rasande fart dygnet om...? Vad är det vi är rädda för
att inte hinna med?
Stanna upp och va med varandra istället, och låt bli att stressa ifrån livet....
Prata och lyssna...Även på det som inte sägs...
Filmtips!?
Människor, förhållanden och omständigheter förändras hela tiden och jag ser ingenting negativt med det. Det är naturligtvis inte alltid som förändringarna är till ens egen fördel, men måste det vara så jämt!?
Är det bara jag som kan finna en viss form av tillfredställelse i att veta att man har gjort allt man kan för att eventuellt underlätta för någon annan? Det är klart det inte är så, men i alla fall....
Rädsla. osäkerhet och kontrollbehov är tre faktorer som jag tror har dom avgörande huvudrollerna i
dramat "Förändrings-nojjan". Kommer snart på en bio nära dig...
En film jag skulle vilja se är den där huvudrollsinnehavarna heter Förståelse, Fexibilitet och Ömsesidig respekt.....
Vuxna människor
Arg, ledsen och besviken...
Inte helt osökt så kom jag att tänka på ett citat från en av mina absoluta favorit filmer, "Vuxna människor" . Det finns en scen där Felix Herngren sitter och pratar med Fredrik Lindström... Vad dom pratar om har ingenting med saken att göra, men Fredrik Lindström säger : "Hur fan kunde du va så jävla dum i huvet?", med ett visst eftertryck....
Dom orden ringer för tillfället lite väl högt i mitt huvud... Och jag yttrar dom till mig själv...
Jag lovade mig själv att aldrig mer offra tid, tankar eller tårar på dig, och fram tills nu har det gått över förväntan...
Vi hamnade i en situation där jag behövde din hjälp, och likt en uthungrad kobra så högg du direkt.
Ditt gift är jag immun mot, det tar sig inte fram i mina ådror längre, men bettet gör ont.
Jag hoppas att det gör lika ont för dig att vakna upp till det faktum att du inte kontrollerar mig längre.
Håll dig långt borta ifrån allt som är jag och den dagen du glömmer bort vem som fått/får lida för dina val så ska jag vara där och påminna dig...
Och tro inte för en sekund att jag inte ser rakt igenom dig.... Är trött på att du dikterar reglerna i ett spel som jag inte vill vara med och spela... Låt mig bara vara och glöm allt jag sagt...någonsinn....
Flickor...
Jag satt i trädgården och pratade med Lillan igår kväll. Hon var lite förbryllad över att den nya katten är en Pojke... Inget jobbigt eller så, men hon tyckte att det kunde vara en flick-katt... Jag sa nåt i stil med att det måste finnas både flickor och pojkar oavsett om det gällde djur eller människor... Hon avslutade sin sandkaka, satte spaden i sanden och tittade på mig...
-Men du Mamma, vi är flickor du och jag!
- Ja det är vi
- Mm, jag vet det för vi har rumpor och "Fia"
- jo det har vi, men är det det som gör oss till flickor tycker du??
- Nä mamma, det e huvudet!!
Underbara lilla unge!
Susanne...
Hennes tårar rann... Mina är slut för längesen....
En djurisk resa....
Idag har lilla Kilian flyttat hem till oss... Eller flyttat och flyttat förresten... Jag slet honom hänsynslöst från mor och syskon och tog honom på en biltur from hell...Endast med avsikten att jag inte vill ha möss inomhus...Trodde jag ja, men han är faktiskt ganska söt! Knyter inte an till djur speciellt lätt, och i samma sekund som jag skrev det så hörde jag psykopat klockorna ringa ;) Men det lät nog värre än vad det är... Jag tror att det beror på att jag under årens lopp har haft så fasansfullt många djur... Marsvin,Hund, kaniner, chingchillor, illrar, fiskar, ödlor, ormar, grodor, katter, hästar, you name it...
Man ska för den sakens skull inte påstå att det har varit helt för gäves. Jag har lärt mig massor...
Marsvin bits!
Hund...Där har jag väl egentligen inte lärt mig så mycket om sanningen ska fram. Mor min flyttade och tog hunden med sig, thats it!
Kaniner är söta men tråkiga
Chingchillor blir gamla ( 18 år!!)
Illrar är galna iaf albino varianten jag hade.
Fiskar...öhh... liite meningslösa i akvarium
Ödlor...dom rymmer. Och rymmer inte dom så rymmer syrsorna man matar dom med vilket resulterar i en syrs-koloni i takbjälkarna...
Ormar...Ja det krävs ju ingen Einstein för att räkna ut att dom är livsfarliga och bör befinna sig i öknar, regnskogar eller var dom nu hör hemma... Dessutom e det inte alls speciellt lätt att försöka hoppa ifrån en Cerastes huggorm när man är gravid i åttonde månaden och väger över 100 kg...
Grodor...Blåa grodor...Behöver jag säga mer!?
Katter... Bör inte befinna sig inomhus om man bor i hyreslägenhet. Det hela kan sluta med att man vid utflyttning får en räkning på 49800:- Är katterna dessutom vita så hör dom inget och blir överkörda innan man vet ordet av det...
Hästar är stora och livsfarliga på sitt vis... " Hmm jag väger 600kg och lilla stina på 27 kg sitter på min rygg, det är bäst att jag låter henne bestämma" Eller hur!?
Det är kul med djur....
Ensam i kärlekens hus....
Sveper med blicken över golvet... Ser Lillans urdruckna vällingflaska. Hör ljudet när hon släpper den mot golvet i samma sekund som hon har druckit upp den sista droppen... Hör hennes små knubbiga fötter slå mot golvet när hon rusar ut till mig i köket... Lyfter upp hennes varma lilla kropp och trycker den varsamt mot min. Drar in hennes underbara doft och vilar hakan mot hennes fjuniga lilla huvud... Älskade unge, om du bara visste...
Edvins bok om giftiga djur ligger uppslagen på bordet i vardagsrummet... Ser honom sitta lutad över den. Koncentrerat ljudar han fram dom latinska namnen och ber mig att läsa vad ormarna äter, var dom bor och hur gamla dom kan bli.
Han sitter nära mig i soffan och hans lilla hand söker min...Jag håller den som så många gånger förr... Hans pigga levande blick söker min och han säger : "Mamma...Vi är bästa kompisar" Jag lägger min hand mot hans kind och svarar " Vi är mer än så min älskade"
Dax att försöka sova lite... Tar sista ciggen....Går runt i tystnad och släcker lamporna...
Vällingflaskan och boken får ligga kvar... Tills huset fylls av klingande barnskratt igen ska dom få ligga kvar och påminna mig om vem jag är och vad jag har berikat jorden med.....
En betydande illusion....
"Jag är bara en illusion Lina...
Inget annat....Tyvärr..."
Jag har funderat mycket på det där, och det som skrämmer mig är att det förmodligen är sant...
Jag lät dig betyda för mycket...
Aldrig mer min vän....
När Ångesten kommer på besök....
Hej...Det var ett tag sen...Inte så länge sen förvisso, men känn dig som hemma för all del...
Med ett elakt leende sätter han sig ner och betraktar mig från topp till tå. "Du är dig lik" säger han... Jag tittar skamset ner i golvet, livrädd för att möta hans blick. Jag vet att så fort han ser in i mina ögon så kopplar han greppet, och han är hårdhänt som få...
Han säger att det ska göra ont att känna...och det gör det.
Jag går ut i köket och tar ett glas vatten. Försöker värja mig...Försöker samla ihop dom sista spillrorna som finns kvar samtidigt som jag ser mig om efter flyktvägar. Fast samtidigt så slår mig tanken att det kanske är dax att sluta fly. Jag kanske ska låta honom stanna ett tag. Det går inte att resonera med honom, det har jag försökt förut... Kikar in i vardagsrummet....Jo han är kvar...
"Vill du ha något" frågar jag. Han svarar likadant som han alltid gör. " Ja Lina, Jag vill ha din ork, din energi och ditt välmående om du nu hade något."
Sakta sjunker jag ner i soffan, låter tårarna komma och kapitulerar... Mina ögonlock är tunga, och jag orkar inte mer nu. "Snälla låt mig sova en stund" Sakta lägger han sin hand på mitt knä och väser " Du kan sova hur länge du vill, jag går ingenstanns"
Nej du gör väl inte det... Han har ju precis kommit...Ångesten...Undrar hur länge han stannar den här gången!?
När katten är borta....
Lite slitna
Liiite röksugen...Snart hemma....
Från en annan del av Sverige...
Veckan som har gått har varit...annorlunda på nåt vis... Mycket jag trodde var glömt kom upp till ytan igen på både gott och ont... Frågan är vad som händer med allt när jag väl landar hemma...
Samtidigt som det kommer bli underbart att öppna och kliva in genom dörren i kväll så kommer väl den sedvanliga "Om och Men-ångesten" på besök... Och då får den väl göra det... Har aldrig lyckats hindra honom förut, men får väl göra vad jag kan för att den rackaren inte ska få det för hemtrevligt och får för sig att han ska stanna.
Tog nyss upp luren för att få höra en välbekant stämma.... Samtalet bröts men dom få ord vi växlade h jälpte mig att hålla ihop i alla fall ett tag till... Har mina små framför mig och kämpar med tårar som i mellanåt inte kan hindras, utan sakta och ljudlöst trillar ner för mina kinder. Torkar snabbt bort dom och försöker få till det där cerafiska leendet som aldrig har lyckats lura dom förut... Får 1000 frågor om Dig. Klappar mina små på kinden och säger " Det blir bra"
Sen undrar jag om jag tror på det själv, men som någon en gång sa åt mig " Allt har sin tid" Just då var det kvalificerat skitsnack, men nu känns det ok...
Mys när det är på riktigt....
Sötaste ligger och myser med katten utan namn....
Eddie nöjd och glad....
Längtar hem men ändå inte....
Sitter vid ett köksbord som inte är mitt, i ett hus jag inte bor i... Hör mina alskade ungar i bakgrunden och jag längtar hem. Tankarna går på högvarv och jag har hela veckan letat efter en pause knapp som inte finns...
Går in i soffan och ungarna kryper upp nära mig. Dom sitter här intill och jag kan ändå känna att jag saknar dom. Veckan har varit jobbig för dom och dom har inte kunnat vara sig själv... Det är det jag saknar...
Saknar Dig... 
"Är du närsynt eller?" *Ler* - Nej jag är klarsynt....
