Nu tar jag min man och kryper ner och lägger mig. I morgon är den en ny dag och då står veckohandling samt barnhämtning på schemat. Underbara vardag. Underbara ungar :)

Natti!

Så efter flera dagars sjukstuga så kröp vi ur vår lilla kärleks-bubbla och tog oss ut i den riktiga världen ett tag.
Lite trötta och yra fixade vi lite ärenden, gick en promenad och avslutade med en fika.

Jag fick en uppenbarelse i mitt ägg i morse. Ett tecken. På kärlek. För det finns det massor av, inte bara denna underbara vårmorgon!

Och växlar "Tre kronor" med sista avsnittet av "Solsidan". Detta har verkligen varit en söndag i sängen och det ligger i farans riktning att vi återvänder till ovannämda säng när solsidan är slut! Snart har vi tagit oss igenom första säsongen av "tre kronor" och ger oss i kast med den andra!

Fast sådär skön vet jag inte om den är om sanningen ska fram. Grått och blött väder. Nästan som om världen där ute är ledsen för nånting. Sjukstugan fortsätter. Nu med halsont och nära döden upplevelser.

Igår ringde jag till Tele 2 och undrarde var mitt modem och min router blev av. Det skulle ta 5 dagar och igår hade det tagit 10. "Oj, ja det är många ordrar som har fastnat, men det kommer nästa vecka" 
Fastnat!?? Var?? Och hur?? Och hur får man det att lossna? Så mycket frågor och så lite svar. Skit samma, håller tummarna för att det dyker upp tills på onsdag.

Har precis ätit söndags-frukost med min fina man. Min fina men halsflussiga man.  Nu blir det mys i soffan. Vi kastar oss tillbaka till nittiotalet och kör ett "Tre Kronor" marathon!

Är nu halvvägs genom Pluras bok "Resa genom ensamheten". Och det är verkligen en resa. Det känns som om man får krypa in i en väldigt liten bil där Plura sitter på förarsidan. Han styr och berättar och jag lyssnar.
Han skyr inte orden utan han berättar precis som det är. Eller som det var. Han blir inte generad, utan han berättar precis som det antagligen hörs innut i hans huvud. Det påminner mig mycket om någon jag känner väldigt väl.

Avsnitten där han beskriver sin barndom berör mig. Han beskriver på detaljnivå om hur saker såg ut, Pappas ansiktsuttryck, Mammas mat, vad han gjorde med sina syskon och sina vänner.
Jag önskar att jag hade kunnat beskriva min barndom så. Och det får mig naturligtvis att fundera på vad mina barn kommer att komma ihåg om en sisådär 50 år. Det är ju olika för alla vad som etsar sig fast och det går ju inte på något vis att styra.
Kanske blir det så att Edvin kommer i håg när vi sitter ihop vid tv-spelet och kämpar oss igenom värld efter värld. Och hur vi ger varandra "high five" när vi lyckas. Och kanske kommer han i håg hur mysigt han tycker att det är när vi kryper upp i min säng och läser böcker, eller när vi äter frukost på hans rum när det är helg. När vi cyklar upp och ner längs krattvägen på sommarkvällarna eller när vi badar i grustaget.
Lillan kanske kommer minnas när vi leker med hennes dockskåp ihop. Hur vi timme efter timme sitter och hjälper dockorna att leva. Eller så minns hon våra lediga förmiddagar. När vi lämnar Eddie i skolan och kör och köper frukost.
Kanske minns hon hur mina händer känns mot hennes rygg när jag ska klappa nätterna igenom.
När vi promenerar med dockvagnen, hoppar studsmatta, och badar i poolen. Jag hoppas att hon kommer minnas hur det känns att krypa upp i min famn som hon så ofta gör. . .
Men mest av allt så önskar jag att dom båda kommer att minnas hur mycket jag älskar dom. . .

Plura och jag har stannat vid en rastplats och tagit en bensträckare. Nu är det dax att hoppa in i bilen igen och fortsätta resan. Han kör och berättar, och jag sitter brevid och lyssnar.

Igår köpte jag en ny väska i hopp om att den skulle bota min sjukdom. Det gjorde den inte.

 

Jag är fortfarande lika hopplöst förkyld. Har nyss ätit frukost med min älskade . Trött och bedrövlig.

Vädret var inte så skönt som man trodde. Min älskade lyckades dock dra ut mig på en liten tur med hunden, och det var väldigt kallt.







Nu stökar finaste i källaren och jag har planer på att sitta kvar här i soffan och snörvla och tycka synd om mig själv

Idag är vi snuviga. Och med "Vi" menar jag  JAG! Tobbe är hur frisk som helst.

Så i dag ska jag snörvla och tycka synd om mig själv. Det finns även en liten chans för att jag släpar mig ut i vår solen en stund, vädret idag är helt fantastiskt!
 Igår köpte jag skor. Vanliga skor. Inte stövlar eller sandaler som för övrigt är det enda jag har gått i de senaste åren, utan en vanlig enkel promenadsko ( Lina goes tant ) Ja jag köpte ju givetvis 2 st och helt enkla var dom inte, utan av lite grövre modell. Så om någon mot förmodan skulle ha letat sig hit denna snörvliga söndagsmorgon, så sätt för all del inte kaffet i halsen av all denna fantastiskt viktiga information.

Jag har bakat bullar till frukosten i morgon och nu ska jag krypa upp i soffan och titta på huliganfilmer med min älskade!

Inomhus iaf :)



Fick ingen sovmorgon denna morgonen heller. Men jag börjar vänja mig. Varannan vecka små barn som vaknar i ottan, varannan vecka en fullvuxen karl :)

Nu har eftermiddagen smugit sig på.
Några samtal ringda, räkningar betalda. Viktiga datum införda i kalendern. Det är ju en väldig massa man ska hålla reda på när allt kommer omkring. Läkartider, studiedagar, nalledagar, öppethus, möten, födelsedagar, namnsdagar osv. . . Nu har jag lite koll. Men inte på allt. Då hade det inte varit jag.
Min man är och jobbar och jag har spenderat en stund framför datorn. Solsidan har underhållit mig den senaste halvtimmen och det är faktiskt kul, men samtidigt inte.
Ska strax gå ut med hunden och sedan fortsätta läsa Pluras bok " Resa genom ensamheten"